Hagman

Inte något som behöver läsas, men tyckte det var intressant hur mkt jag kunde skriva om mina år på högstadiet... :P


Det har varit underbara år. Vem minns inte när man började sjuan? Jag var liten, rädd och orolig för att inte få kompisar.
Tyvärr blev det ju just så. I början hade jag kompisar som gillade mig för den jag var, men sen var det något som hände. Kompisarna började vara med varandra, färgade håret och förändrade sig så man knappt visste vem som var vem. Det var som någon sorts kommunistmardröm där alla såg likadana ut och skulle tycka och tänka lika. Skolan sket dom i, det var ju nördigt att plugga.

Den ända som inte verkade förändras var jag. Ett tag gick mitt självförtroende upp bara för att jag fick stå på mig och vara den jag är. Jag var stolt över att jag inte förändrats, att jag fortfarande var mig själv. Men avsaknaden av riktiga kompisar tog hårt på mig, och när en tjej började tracka mig så rasade allt.

Jag tror jag var sjuk halva sjuan. Det kändes iallafall så. Jag var i skolan, men hade ont i halsen, ont i huvudet, m.m. Nu fattar jag att det bara var psykiskt, jag trodde att jag mådde fysiskt dåligt, men egentligen satt det i huvudet.

Jag stod ut en termin. I slutet av sjuan växte tanken på att börja om på nytt. Min låtsassyrra gick på kunskapsskolan, och till slut lyckades vi fixa in mig där. Beslutet jag tog, att börja på kunskap, var det bästa jag någonsin gjort.

Jag började i 7 Röd. Jag kan inte säga att jag hade många kompisar, men de var garanterat fler än i Oppebyskolan. Jag koncentrerade mig på skolarbetet och det var först när jag började i åttan och bytte basgrupp (klass) till 8 Vit som jag hittade riktigt bra kompisar.

Jag kommer förmodligen aldrig glömma när vi var i Gamleby 2007. Det var kvällsaktivitet och jag hade fotboll. Jag håll mig lite i bakgrunden, men efter ett tag blev det hörna. Den rensades bort, men bollen hamnade hos en av mina medspelare som krutade på allt vad hon (eller var det en han?) var värd. Bollen flög rätt emot mig, och jag hann tänka att jag aldrig skulle hinna ducka. Så jag vände bort huvudet åt vänster. Bollen träffade min panna stenhårt, fortsatte kanske tio meter, och borrade sig in i högra krysset. Jag har aldrig i mitt liv gjort ett så snyggt mål, och det var inte ens meningen.

Självklart fick jag jätteont i huvudet, och jag sprang bort till bänken för att byta. Där satt en kille i samma ålder som jag. "Snyggt mål" sa han. Det var det första han sa till mig, men absolut inte det sista. Vi fortsatte att prata, och prata, och prata. Nu är han min bästa vän och vi har gjort massa kul tillsammans. Nej, vi är inte ihop. "Bara" kompisar. Den dagen förändrades mitt liv. Stort!


Jag fortsatte att koncentrera mig på skolan, och till min förvåning upptäckte jag kunde få bra betyg. Mitt första MVG var på en svenskauppgift när man skulle göra en tidning och jag kommer fortfarande ihåg lyckan.

Nu går jag ut nian. Jag har under mina år på Kunskapsskolan lärt mig massor, inte bara saker i skolan utan också om hur underbart det är att ha kompisar som aldrig sviker. Simon, Sophie, Erica, Emelie... ja jag orkar inte räkna upp alla. Både "Tjejgänget och Simon och Eric"  och "Emelies gäng" har gett mig massor av underbara minnen, och jag hoppas verkligen att vi inte tappar kontakten när vi börjar gymnasiet i hösten. Jag älskar er!